Projekt för att eliminera långtidsbostadslöshet i Helsingfors

Projektet för att eliminera långtidsbostadslösheten i Helsingfors är en del av miljöministeriets nationella program för bostadslöshet, som syftar till att påverka antalet långtidsbostadslösa i Finland permanent. Projekt enligt programmet för bostadslöshet genomförs förutom i Helsingfors även i åtta andra städer i Finland. I Helsingfors genomförs projektet som ett gemensamt projekt inom social-, hälso- och räddningssektorn samt stadsmiljösektorn.

Projektets mål

Målet med projektet är att eliminera långtidsbostadslösheten i Helsingfors, förebygga ny långtidsbostadslöshet och förbättra den sociala situationen, hälsan och den samhälleliga delaktigheten och ställningen för personer som är långtidsbostadslösa samt säkerställa ett effektivt sätt att använda det tillgängliga hyresbostadsbeståndet för att uppnå och hålla målet.

Projektets mål delas in i tre aktörer och tre delområden så att samarbetet mellan aktörerna är genomgående och delarna bildar en helhet som kompletterar varandra: 

• Inom tjänsterna för unga, det regionala socialarbetet för vuxna och socialhandledningen är målet med projektet att stärka det regionala vuxensocialarbetets proaktiva roll i förebyggandet av vräkningar och bostadslöshet. Verksamheten inom det regionala vuxensocialarbetet utvecklas så att den blir proaktiv och att klienterna får stöd i ett tidigare skede än för närvarande för att lösa utmaningarna i anslutning till boendet. Detta innefattar ett nära samarbete med hyresvärdar, boendestödet och andra intressenter för att kunna identifiera och hantera riskerna för vräkning före krisfasen. Det forskningsmässiga och utbildningsmässiga målet är att identifiera faktorer som förutspår långtidsbostadslöshet bättre än tidigare och därigenom stärka arbetstagarnas kompetens.[Rivityskohta]
• Målet med vuxensocialarbetet inom boendestödet är att täckande nå ut till långtidsbostadslösa klienter och klienter som upplevt långtidsbostadslöshet inom stödboendeenheter. Sättet att arbeta med klientgruppen ändras så att man går ut till klienterna i deras livsmiljö och håller kontakt aktivt. Genom detta strävar man efter att bygga upp förtroende och ett bättre samarbete med klienterna och servicenätverken som motsvarar deras behov. Det forskningsmässiga målet är att utreda om man i Helsingfors – inom ramen för det uppdaterade arbetet inom projektet Bostad först – lyckas förbättra den sociala och hälsomässiga situationen och delaktigheten hos personer som upplevt långtidsbostadslöshet.
• Boendetjänsterna inom Helsingfors stads stadsmiljösektor och social-, hälso- och räddningssektorn utvecklar i samarbete en verksamhetsmodell som gör uppgiftsfördelningen mellan parterna tydligare och tryggar kontinuiteten i invånarnas boende bättre än för närvarande. Inom Helsingfors stads verksamhetsmodell fungerar boendetjänsterna inom stadsmiljösektorn som hyresvärd för klienter som omfattas av specialboende, medan social-, hälsovårds- och räddningssektorn fungerar som stödinstans för klienterna. Parterna arbetar tillsammans för de gemensamma klienternas och varandras bästa inom sina respektive uppgiftsområden. Som en del av detta arbete utvecklas och pilottestas mekanismer som gör det möjligt att på ett säkert sätt och i enlighet med dataskyddslagstiftningen dela information om invånarna mellan stadens olika aktörer. Projektet säkerställer att principerna för dataskydd iakttas noggrant och vid behov utvecklar man praxis i anslutning till detta. Det forskningsmässiga målet är att utvärdera processens funktion och beskriva modellen. 

Målgrupperna för projektet

1. Målgruppen för att förebygga långtidsbostadslöshet är personer som riskerar att bli bostadslösa och som har riskfaktorer för långtidsbostadslöshet i bakgrunden, såsom ekonomisk utsatthet, bristande språkkunskaper och dålig kännedom om samhällets funktion, psykisk ohälsa och missbruk, tidigare vräkningar och arbetslöshet. Inom vuxensocialarbetet har man identifierat att utmaningarna i boendet eller i att behålla en permanent bostad vanligen är förknippade med flera olika riskfaktorer och att personer som löper risk att bli långtidsbostadslösa i allmänhet behöver mycket service och sektorsövergripande stöd för sina utmaningar.
2. Långvarigt bostadslösa personer som övernattar utomhus, hos bekanta, i nödinkvartering och i tillfälligt boende eller håller på att friges från fängelse. Till denna målgrupp hör också personer som har upplevt långtidsbostadslöshet och bor i enheter som kallas Bostad först, och behöver särskilt stöd för att utnyttja social- och hälsovårdens tjänster och förbättra sin livssituation.
3. Utöver de primära målgrupperna för långtidsbostadslöshet är projektets målgrupper yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården i Helsingfors, hyresvärdar samt serviceproducenter och organisationer inom Bostad först. Målet med projektet är att stärka den gemensamma förståelsen, nätverket och kompetensen på vägen mot att eliminera långtidsbostadslösheten. 

Varför behövs utvecklingsåtgärder?

Den positiva utvecklingen i fråga om att minska bostadslösheten har jämnats ut under de senaste åren och långtidsbostadslösheten i Helsingfors håller på att öka något. Detta visar att enbart de tidigare metoderna inte längre räcker för att svara på den nuvarande situationen.

Modellen Bostad först har etablerat sig som en tryggare av boendet, men endast en bostad räcker ofta inte till för att minska den sociala utsattheten eller för att stärka hälsan och funktionsförmågan. Det behövs nya verksamhetssätt som kopplar boendet närmare till social- och hälsovårdstjänsterna och det samhälleliga stödet.

I Helsingfors finns dessutom särskilda faktorer som ökar trycket på utvecklingsarbetet:

• Stadens attraktivitet lockar bostadslösa från andra delar av Finland och från utlandet.
• De höga boendekostnaderna gör det svårt att hitta bostäder till rimligt pris.
• De fenomen i Helsingfors som är typiska för storstäder – rusmedelsproblem och psykisk ohälsa samt en hög arbetslöshetsnivå – ökar trycket på servicesystemet och ökar risken för långtidsbostadslöshet.

Servicestrukturerna måste organiseras så att de stöder övergångarna mellan olika boendeformer bättre. Flödet från tillfälligt stödboende och stödboende med mycket stöd till ett mer självständigt boende måste stärkas för att resurserna ska kunna riktas effektivt till dem som behöver dem mest.

Med hjälp av utvecklingsåtgärderna strävar man också efter att stärka de permanenta samarbetsstrukturerna. Ett sektorsövergripande samarbete mellan stadens sektorer, organisationer, hyresvärdar och forskningsinstitut är nödvändigt för att få bukt med långtidsbostadslösheten permanent och för att antalet inte ska öka igen efter projektperioden.