Polisens förebyggande arbete förutser och ingriper i eventuella brott redan innan de sker. Med ett friktionsfritt samarbete med olika aktörer förebygger man allvarliga brott, löser problem i oroliga områden och leder ungdomar till sådan hjälp som förebygger brottslighet i framtiden. Polisens hållfasta mål är att engagera i stället för att stänga ute.
– Enligt polislagen är en av polisens uppgifter att förebygga brott. Man har tänkt att det räcker med att polisen syns i gatubilden och att en person som planerar ett brott ska komma på andra tankar när hen ser polisen. Men så funkar det ju inte, konstaterar överkommissarie Jari Taponen, som leder Helsingforspolisens förebyggande arbete.
Enheten grundades år 2012 och dess linje hittade man genom att tillsammans fundera över vad som fattas i polisens verksamhet, aktuella frågor i samhället samt tjänster som stadens invånare behöver.
– Målet blev att öka säkerheten och minska brott och störningar. Vi vill öka tilliten till polisen och strävar efter att engagera, inte stänga ute, berättar Taponen.
För att uppnå målen skapades tre grupper inom enheten, varav en koncentrerar sig på arbete med grupper som riskerar marginaliseras, en på lokala problem och en på ankarverksamhet via vilken man når ungdomar som uppvisar oroande tecken.
– Gränsdragningen mellan grupperna är förstås inte strama, utan vi arbetar tillsammans och många fall sysselsätter alla tre grupperna, påpekar Taponen.
Överkommissarie Jari Taponen leder Helsingforspolisens förebyggande arbete.
Polisen är också en problemlösare
Medan traditionellt polisarbete börjar med att ett brott har skett, har verksamheten som förebygger marginaliseringsrisken en strävan efter att vara förutseende. Polisen bedömer alltså hur man skulle kunna förbättra människors situationer redan innan brottet sker. I förebyggande arbete möter polisen ofta olika slags minoriteter, såsom politiskt extremistiska grupper, språk- och kulturgrupper och den undre världen. De människor som man möter kan vara potentiella offer eller möjliga förbrytare.
– De här grupperna kan ha låg tillit till polisen eller så kan de tänka att de tjänster som polisen erbjuder inte gäller dem. Ofta när någon ur en minoritetsgrupp kontaktar polisen, är kontaktaren en inflytelserik person inom sin grupp. Det är emellertid viktigt för oss att även få höra de svagare gruppmedlemmarnas röst och göra den hörd, beskriver Jari Taponen de människogrupper som enheten möter.
– Ofta övergår vi från den traditionella övervakarrollen till problemlösare, summerar Taponen.
Så agerar man till exempel vid manifestationer, som alla i Finland har rätt att delta i och vars beskydd tillhör polisens uppgifter.
– Ett bra exempel skulle kunna vara de två långvariga manifestationer som ordnades på Järnvägstorget i Helsingfors för några år sedan, då man i det ena tältet demonstrerade mot Migrationsverkets avslag på uppehållstillstånd, medan man i det andra demonstrerade mot invandring. Vi skapade en dialog till båda grupperna och löste problem som uppstod där. På så sätt kunde vi minska hotet om våld på en mycket central plats i staden, berättar Taponen.
Kontakt och samarbete
En del av polisens förebyggande arbete är att skapa dialog till olika slags grupper, såsom anarkister och extremhögern.
– Först hade vi i polisen en tanke om att det skulle kunna vara svårt att skapa dialoger och att man inte skulle vilja samarbeta med oss, men det var tvärtom. Även de här grupperna behöver säkerhetstjänster och när vi känner igen namn och ansikten, kan vi minska användningen av våld som ett sätt att lösa saker. På sätt och vis löser vi vissa problem för dem och då finns det inget behov att använda våld, beskriver Taponen gruppens verksamhet.
– Vi har mätt mängden våld i anslutning till extremism sedan år 2017 och den har sjunkit kraftigt.
Gruppen som arbetar bland människor med risk för marginalisering kartlägger även personer som orsakar oro och bedömer deras situation. Till sin hjälp har de Nätverket för ett tryggt Helsingfors, som har drygt 30 medlemmar från ledningsnivån inom olika sektorer. Med finns tjänstemän, representanter från organisationer samt andra experter från till exempel social- och hälsovårdstjänsterna. Enligt Taponen kan ingen enhet lösa stora saker själv, utan det behövs verkligen omfattande expertis.
– Även om var och en gör sin egen sak, är samarbetet mellan sektorerna nödvändigt. Till exempel började man tillsammans kartlägga situationen för familjer kända från Al-Hol redan när endast en föraning om deras eventuella återlämning kom upp till ytan. Nätverket utför ett noggrant planeringsarbete, skapar riskbedömningar och skräddarsydda lösningar.
Lokala och individuella möten har en viktig roll
Den gruppen inom polisens förebyggande arbete som reder ut lokala problem arbetar i sin tur väldigt lokalt. Dess verksamhetsområden består till exempel av köpcentrum samt tåg- och metrostationer. Gruppen övervakar dock egentligen inte dessa områden, utan strävar efter att lösa roten till problemen.
– Ofta kommer sådana här situationer fram via larmcentralen, som får in samtal angående exempelvis ett visst område. I stället för att polisen bara åker till platsen för att lösa situationen utifrån larmsamtalet, börjar vi lösa det övergripande problemet, så att det inte ska komma in mer samtal, sammanfattar överkommissarie Taponen.
– I de här situationerna framhävs även nätverkens betydelse. Vi kan reda ut saken tillsammans med ungdomarnas föräldrar eller skolor och kontakta organisationer eller socialväsendet.
Taponen anser att den minskande mängden brott även framhåller vissa gruppers delaktighet. Men exempelvis invandrarungdomarnas andel av brotten har minskat, när antalet ungdomar som tillhör den här gruppen har ökat. Taponen talar också gärna för att lyfta fram fakta, eftersom ett av det förebyggande arbetets mål även är att förebygga motsatsförhållanden.
De tredje gruppen under Taponens ledning koncentrerar sig på att skapa trygghet långt in i framtiden. I den så kallade ankarverksamheten hamnar ungdomar som man möter via exempelvis de andra grupperna inom det förebyggande arbetet, men också via anmälningar från skolor eller oroliga anhöriga. Ankararbetet har egna grupputrymmen hos polisen där det förutom poliser också arbetar en socialarbetare och en psykiatrisk sjukvårdare. När unga uppvisar oroande tecken genom att begå brott, försöker man få med hela familjen för att lösa situationerna. Inom samarbetet löser man också ofta problem som angår hela familjen.
– Till exempel förra året hade vi tusentals kundkontakter, av dem valdes 350 personer ut för multiprofessionell bedömning. Efter uppföljningstiden minskade brottsligheten bland dem med i genomsnitt 67 procent, berättar Taponen nöjt.
– Det viktiga är att ungdomar får vägledning framåt från samma ställe, så att de inte bara lämnas att klara av fortsättningen ensamma. Det här har verkligen långtgående följder för stadens framtid. Även här har vi som poliser en strävan efter att engagera, inte bestraffa. Jag tror att vi på så sätt skapar långsiktig trygghet.
Iframe not supported
Texten är en del av Nordic Safe Cities-organisationens Safe City Tour-vecka. Nordic Safe Cities(Länk leder till extern tjänst) (NSC) är ett ideellt nätverk som grundades av Nordiska ministerrådet år 2016 och som koncentrerar sig på att främja trygghet i Norden. NSC:s verksamhet strävar efter att positivt påverka tryggheten i städerna och motverka motsatsförhållanden samt våldsam extremism. Helsingfors har deltagit i nätverkets verksamhet från dess början.
Text: Vilja Roihu/Stooritaivas Oy
Bilder: Aki Rahikka/Stooritaivas Oy