Unga människors upplevelse av ensamhet har lyfts fram i till exempel skolhälsoenkäter. Samtidigt vet vi att en känsla av tillhörighet är en av de viktigaste faktorerna som bidrar till välbefinnande och framtidstro. På bilden: Kallio gymnasiums lärare Kati Sinkkonen och Monja Kataja.
Hur låter en skoldag där alla har någon de känner att säga hej till? Eller en stund då en lärare stannar för att fråga hur det är med dig? I gymnasieskolorna i Helsingfors utvecklas metoder som bygger upp en sådan vardag.
Att stärka gemenskapskänslan bland gymnasieeleverna och i hela skolgemenskapen är en del av det gemensamma angreppssättet inom Helsingfors stads elev- och studerandehälsa och gymnasieutbildning, hoppets pedagogik. Hoppets pedagogik stöder barns och ungas framtidstro genom att främja deras välbefinnande, delaktighet och lärande.
För oss var utmaningen att ingen riktigt deltog i grupphandledningen. Vi funderade på hur vi skulle kunna göra det till ett meningsfullt möte.
Unga människors upplevelse av ensamhet har lyfts fram i till exempel skolhälsoenkäter. Samtidigt vet vi att en känsla av tillhörighet är en av de viktigaste faktorerna som bidrar till välbefinnande och framtidstro. I gymnasiet har varje studerande en egen grupp och en grupphandledare, som de träffar under grupphandledningslektionerna.
– För oss var utmaningen att ingen riktigt deltog i grupphandledningen. Vi funderade på hur vi skulle kunna göra det till ett meningsfullt möte, säger Kati Sinkkonen, lärare på gymnasiet Kallion lukio.
Som lösning utvecklade lärarna Kati Sinkkonen, Monja Kataja och Ulla Mäkilä på Kallion lukio ett grupphandledningspass (Ryhmänohjauspassi). Under det första året på gymnasiet arbetar de studerande i små grupper med uppgifter som hjälper dem att lära känna andra och bli en del av skolgemenskapen. För varje slutförd uppgift får de en stämpel i sitt pass.
– Tanken var att alla skulle ha åtminstone några bekanta ansikten. Alla skulle ha någon att hälsa på i korridoren, säger Monja Kataja.
Uppgifterna är små men meningsfulla: en gemensam lunch, att ta över skolans lokaler eller en liten god gärning. Samtidigt får de studerande möjlighet att själva producera innehåll för grupphandledningstillfällena. Erfarenheterna har varit positiva.
”De studerande tycker att det är roligt att arbeta tillsammans. De har upplevt att det är en trevlig stämning i gruppen och att de kan prata med alla”, säger Monja Kataja.
Även Kati Sinkkonens iakttagelser bekräftar detta: ”De studerande trivs i grupphandledningen och ingen har bråttom därifrån.”
På gymnasiet Sibelius-lukio samlade hoppets pedagogik de studerande och personalen runt samma bord. I en workshop kring hoppets pedagogik funderade studerande och lärare tillsammans över hur man kan stärka hoppet och delaktigheten i skolvardagen.
– Vi ville involvera de studerande i utvecklingen av hoppets pedagogik redan från början, säger Tiina Rautiainen, den lärare som ansvarade för workshoppen.
I workshoppen utforskade deltagarna i små grupper teman som pedagogiska metoder, identifiering av styrkor, resiliens och olika sätt att bidra till framtidstro bland unga. Den gemensamma diskussionen förstärkte upplevelsen av att skolan verkligen utvecklas för de studerande.
– Det är förståeligt att lärare ibland har svårt att sätta sig in i de studerandes situation. I workshoppen tog vi studerande upp saker som de inte hade tänkt på, säger studerande Helena Rauha.
Hoppets pedagogik ger även nya perspektiv på ledningen av skolorna. För att stärka gemenskapen krävs det enligt Milla Rantanen, biträdande rektor på gymnasiet Sibelius-lukio, en medveten och närvarande ledning av arbetsgemenskapen samt strukturer som möjliggör möten.
– Gemenskap måste systematiskt byggas in i vardagen. Det är viktigt att temat är synligt på möten och i gemensamma stunder. Genom att satsa på gemenskapen har interaktionen inom arbetsgemenskapen förbättrats avsevärt, säger Rantanen.
Denna artikel har producerats som en del av utvecklingsprojektet Toivon pedagogiikan johtaminen (Ledning av hoppets pedagogik), som finansieras av Arbetarskyddsfonden.
Hoppets pedagogik är en forskningsbaserad modell för Helsingfors stads gymnasieutbildning och elevhälsa som stöder de studerandes välbefinnande och lärande genom att bygga upp en bra vardag och en tro på framtiden. Även om fokus ligger på barn och unga skapar det välbefinnande för hela skol- och läroanstaltsgemenskapen.
Syftet med hoppets pedagogik är att integrera forskningsbaserade metoder som stärker hoppet bland barn och unga i skolornas och läroanstalternas vardag och praxis. Betydande förändringar sker när saker och ting görs systematiskt, regelbundet och med uppföljning.
I Helsingfors har hoppets pedagogik skapats av Tarja Aro-Kuuskoski, chef för gymnasieutbildningen, och Riina Ståhlberg, ställf. chef för de studerandes och elevernas välbefinnande.
Genom hoppets pedagogik stärker vi den gemenskapliga kulturen inom gymnasieutbildningen, där var och en upplever sig vara en uppskattad och betydelsefull del av studiegemenskapen. Arbetet är ett av målen för Helsingfors stads utvecklingsarbete inom UNICEF:s modell Barnvänlig kommun(Länk leder till extern tjänst).
Läs mer om hoppets pedagogik: Hoppets pedagogik | Helsingfors stad (på finska)