På hösten lockar Helsingfors skogar till strövtåg, svampplockning och bärplockning. Mikko Vuohelainen, chef för skogstjänster inom Stara, ger fyra tips på hur man kan njuta av höstskogen.
Inom Helsingfors gränser finns 4 600 hektar skogsområden, och Mikko Vuohelainen, som är chef för skogstjänster inom Helsingfors stads affärsverk för byggtjänster Stara, känner dem som sin egen ficka. Han har arbetat med dem i nästan 40 år.
– Det mest intressanta med mitt arbete är att se de långsamma förändringar som sker i skogarna. Om man bor nära en skog går förändringarna i så maklig takt att man kanske inte ens lägger märke till dem. Men om man besöker samma plats vart femte eller vart tionde år syns förändringarna i landskapet tydligt, säger Vuohelainen.
Nu ger Vuohelainen några råd till dem som är ute i höstskogarna om vad man ska vara uppmärksam på i skogen.
Ibland ger stadsborna respons om att skogarna är ovårdade. Men en skog som ser ovårdad ut är ofta en varierad skogsmiljö, med en mängd olika livsmiljöer för växter och djur.
– Det är intressant att se vilken typ av terräng man rör sig i. Personligen gillar jag de varierande landskapen i skogen. Det finns gamla och grova samt unga och livskraftiga träd, och såväl täta snårskogar som glesare, gallrade områden.
Till de typiska skogslandskapen i Helsingfors hör lummiga skogar och steniga tallskogar. Lummiga skogar finns till exempel kring Vanda ådal och i det skogsområde som kopplar ihop Hallonberget med Bastuvikens strand i Hertonäs. Kargare skogar finns till exempel på Kallviksåsen, på Stansviksudden på Degerö samt i det steniga landskapet i Stensböleskogen.
Vuohelainen uppmuntrar alla att se efter om det finns träd i olika åldrar i skogarna. På så sätt kan man se naturens kretslopp: små plantor blir med åren stora, grova träd, som i sin tur blir till långsamt murknande lågor.
För skogsvandrare som vill komma bort från trafikbullret rekommenderar Vuohelainen ett större skogsområde eller Vårdö på hösten.
– På Vårdö finns ingen biltrafik, så miljön är väldigt tyst och fridfull. Jag tycker själv om att besöka ön.
Man kan också söka stillhet exempelvis i Husö friluftsområde nordöst om Nordsjö eller i de stora skogsområden som Helsingfors äger i Noux.
Helsingfors lämnar kvar många murkna träd i sina skogar. De är värdefullt råmaterial för biologisk mångfald. Till exempel i Centralparken finns murkna träd nästan överallt.
– I Centralparken murknar både träd som fällts och sådana som fallit av sig själva. Stammar har lämnats kvar en bit från stigarna.
Murkna träd gynnar insekter, svampar och växter. Vilka arter som livnär sig på det murkna virket varierar bland annat enligt hur mycket stammen hunnit murkna och vilket trädslag det är fråga om.
I Helsingfors skogar lever bland annat hjortar, rådjur, rävar och grävlingar. Djuren är skygga för människor, men med lite tur kan du få en skymt av dem.
– Lodjur påträffas också sporadiskt i Helsingfors. De har bland annat setts i Hallonberget.
På hösten hittar man lingon särskilt i områden med glesare skog. Där nås undervegetationen av ljuset och pollinatörerna trivs. Under ett gott svampår kan man hitta svamp i nästan vilken skog som helst. Vuohelainen råder svampplockare att styra stegen mot exempelvis Husö friluftsområde eller Östersundom.
Under de senaste åren har man bekämpat skadliga barkborrar, såsom granbarkborrar, i Helsingfors skogar. Granbarkborren kan orsaka betydande skador särskilt i äldre granbestånd. Stara hugger ner granar som har angripits och för bort stammarna ur skogen.
Om man inte lägger märke till granbarkborren direkt lönar det sig inte att föra bort de döda träden senare. Ett år senare fungerar de som livsmiljö för andra insekter, som livnär sig på granbarkborrar.
Om man är intresserad av de mönster som barkborrarna gör i granstammarna, kan man se dem i Centralparken genom att gå en bit bort från huvudstråken.
– På döda granar utan bark kan man hitta mönster som barkborrarna ätit fram. Samma träd har ofta mönster från flera olika barkborrar. De vanligaste är granbarkborren, den sextandade barkborren, den dubbelögade bastborren och barkbockar, berättar Vuohelainen.
