Det finskspråkiga arbetarinstitutets KOTIVA-verksamhet hjälper småbarnsföräldrar med främmande språk som modersmål

Klockan är strax efter nio en tisdagsmorgon när det knackar på dörren till en ungdomsgård i Jakobacka. Dörrklockan fungerar inte, så finska läraren Katja Kauti-Karakus går för att öppna dörren. Leende studerande kommer in i kön och önskar god morgon. Lektionen kan börja.

– Gruppstorleken i dessa KOTIVA-grupper är vanligtvis 7–10 studerande åt gången och bestäms direkt enligt barngruppens storlek. Om det i gruppen finns en bebis är gruppstorleken mindre än utan en bebis, eftersom bebisar behöver mer uppmärksamhet, berättar Kauti-Karakus.

För närvarande undervisar hon en grupp som kombinerar grundkurserna tre och ett i finska. En del av gruppen har alltså studerat finska mer än andra.

– Det gör dock inget, eftersom gruppen redan är liten och vi kan dela in oss i smågrupper. De som har studerat mer lär också nya ord för dem som kan mindre.

Vi pratar alltid mycket här och jag möter också nya människor. Det har gett mig självförtroende att tala finska också på andra ställen, till exempel i affären.

Självförtroende och mod att prata

Heba Atiya, som började studera finska i januari, berättar att hon och hennes man övar finska hemma.

– Jag har lärt mig en hel del nya ord på sistone.

Nimo Saleban har å sin sida märkt att när hon handlar förstår hon finska som andra talar och kan ibland också svara på finska. Hon började också kursen i januari.

– Jag förstår mer än jag själv kan tala för tillfället, säger hon.

Deega Hasan Sim Cale har tidigare studerat ganska mycket finska, men kände att hon glömde finskan när hon stannade hemma för att sköta sin nya bebis.

– När jag kom till kursen insåg jag att jag ändå kan mycket. Saker och ting kom tillbaka till mig. Jag har också fått vänner här, och jag träffar dem även på fritiden.

Hon brukade vara nervös för att tala finska.

– Kursen har gett mig självförtroende att prata, för här måste man prata mycket, skrattar hon.

Maryam Madani nickar.

– Vi pratar alltid mycket här och jag möter också nya människor. Det har gett mig självförtroende att tala finska också på andra ställen, till exempel i affären.

Tack vare den lilla gruppstorleken är stämningen intim. Katja Kauti-Karakus, som har undervisat KOTIVA-kurser i nio år, anser att man bara kan lära sig att tala genom att tala.

– En kurs är ett år lång och vi träffas två dagar i veckan, så vi hinner bekanta oss bra med varandra. Alla måste tala mycket då gruppen är liten, men det är bara bra, ler hon.

Nya vänner och kamratstöd

Atmosfären i klassrummet är uppmuntrande och varm. Det finns också en pappa med.

– I princip har KOTIVA-studerandena god motivation till studierna då de deltar i kursen frivilligt och alla befinner sig i samma livssituation.

Många som deltagit i kurserna berättar att de fått vänner i KOTIVA-kursen och att deras barn också har fått vänner i KOTIVA-klubben. Detta är också ett av syftena med KOTIVA-verksamheten: att få föräldrarna ut ur hemmet för att skapa sociala relationer. Samtidigt får deltagarna kamratstöd för en gemensam livssituation: vardagen med småbarn. I KOTIVA-kurserna ingår alltid också handledning för fortsättningen, vilket innebär att man funderar på vad den studerande kan göra efter kursen.

I princip har KOTIVA-studerandena god motivation till studierna då de deltar i kursen frivilligt och alla befinner sig i samma livssituation.

Den största utmaningen med tanke på kursen är om föräldern kan lämna sitt barn i klubben.

– Ibland händer det att en förälder ännu inte är redo att lämna sitt barn i klubben. Det är också helt okej och det är oftast fråga om en bebis, säger Kauti-Karakus.

Föräldern uppmuntras i detta fall att stanna i kurskön och komma tillbaka efter ett halvt år. I de flesta fall är föräldern då redan redo att lämna barnet i klubben medan hen själv studerar.

– Vi upprätthåller en kultur där det inte är pinsamt att hoppa av för att ens barn har för mycket separationsångest. Barnen är olika och ibland ligger det i allas intresse att bara vänta.