Folk har alltid flyttat till Helsingfors för att arbeta, studera och få ett bättre liv. Den första vågen kom på 1860-talet, och även i dag flyttar folk i arbetsför ålder från både Finland och utlandet till staden.
Tågen dundrade fram, spårvagnarna skramlade och även bilarna gjorde entré när folk strömmade från landet in till Helsingfors i slutet av 1800-talet. Det här var den första riktiga inflyttningsvågen till huvudstaden. Luften var full av energi och glad optimism.
– Man trodde att världen var på väg att bli bättre tack vare teknik och framsteg. Stämningen var god och tempot högt, beskriver Laura Kolbe, professor emerita i europeisk historia vid Helsingfors universitet.
Staden växte väldigt snabbt. Migrationen påskyndades av järnvägsförbindelsen till inlandet som öppnade på 1860-talet och av den snabba industrialiseringen, som erbjöd de obesuttna ungdomar som flyttade in från landsbygden urbana näringar. Under tre decennier tredubblades befolkningen i Helsingfors från 20 000 invånare till närmare hundra tusen.
I Helsingfors började kvinnor ofta först arbeta som tjänsteflickor. Många män inledde sin yrkesbana som kuskar, alltså den tidens taxichaufförer.
– Situationen har inte förändrats särskilt mycket på drygt hundra år, säger Kolbe och syftar på dagens chaufförer som kör för taxiappar.
Den andra kraftiga befolkningsökningen inträffade strax efter krigen, år 1945, då 10 000 människor flyttade till Helsingfors under loppet av ett år.
– Det var ett enormt antal med tanke på att det rådde brist på allt, säger Laura Kolbe.
Tidsandan var inte heller längre lika frimodig och välkomnande. Stadsborna tyckte att inflyttningen var okontrollerad. Det kom för mycket folk. En del krävde portar vid stadens gränser.
– Folk var oroliga för att landsbygden skulle lämnas öde. De såg landsbygdens genuina och ursprungliga livsstil i ett nostalgiskt ljus. Samma diskussion förs ännu i dag. Men nu talar vi om gröna värderingar, konstaterar Kolbe.
Migrationen har alltid varit kopplad till bostadspolitiken. Den första nedgången i statistiken över Helsingfors befolkningsantal kom på 1960-talet, när unga familjer i de stora årskullarna – de bästa skattebetalarna – flyttade till rymligare bostäder i Vanda och Esbo.
Det var ett stort problem som man var tvungen att göra något åt. Helsingfors fick nya förorter: Rönnbacka, Mellungsbacka, Gårdsbacka och Nordsjö.
En liknande avmattning av befolkningsökningen sågs kring millennieskiftet. Denna trend kallades för Nurmijärvi-fenomenet.
I grund och botten präglas stadslivet både hos oss och i resten av världen av tolerans.
Numera växer Helsingfors i en takt på nästan 10 000 invånare per år. Staden upplever sin tredje ungdomsvåg, och folk flyttar hit för studier, arbete och ett bättre liv. Förutom de ”tågburna” bidrar migration från utlandet till befolkningsökningen.
Det är liv och rörelse igen. Eller hur ser det Helsingfors ut som folk flyttar till nu?
– I grund och botten präglas stadslivet både hos oss och i resten av världen av tolerans. Vi är artiga och accepterar att det bor olika slags människor här och att det kommer fler, säger Laura Kolbe.
Text: Laura Savolainen
Artikeln har publicerats i Helsingforstidningen 1/2026.