45 Invånarna i Djurgårdsvillan 14 åren 1958-2000 Efter Signe Bloms död år 1958 beboddes villan endast av utomstående hyresgäster. I bostadsbristens tider hade man infört hyresreglementering; huset måste delas upp i flera lägenheter och varje hyresgäst hade ett visst antal kvadratmeter och en viss hyra på sin lott. Man bodde i huset på tidsbestämda hyreskontrakt. Huset ägdes av sterbhuset Blom, som investerade hyresintäkterna i renovering av det gamla och stora huset. Trots det förföll huset, varför det såldes åt Niilo Koljonen, som insåg det kulturhistoriska värde som villorna i Fågelsången representerade. År 1983 hyrde Niilo Koljonen ut rum i både övre och nedre våningen åt arbetande och studerande ungdomar. Han bodde själv i övre våningen. Hyresgästerna var inalles sex. Huset hade inte rinnande vatten, utan vattnet togs ur brunnen på gården. Som toalett fungerade en kompost, som tömdes i den närliggande kloakbrunnen. På sommaren installerades på gårdsplanen en dusch, skyddad för insyn av en ymnig växtlighet. Rummen uppvärmdes med kakelugnar och separata radiatorer. Också ett annat tragiskt dödsfall hör till husets historia. Ett av rummen var uthyrt åt ett par som väntade barn. En vinterkväll år 1983 tog deras liv en sorglig vändning: mannen sköts till döds vid den närliggande Tokoistranden, på en liten fotgängarbro. Han avled på vägen till sjukhuset, och den skyldiga kunde aldrig påträffas. Brottet är fortfarande ouppklarat. År 1990 flyttade de unga hyresgästerna i Djurgårdsvillan in och ut i snabb takt. Husets ägare Niilo Koljonen bebodde fortfarande en del av rummen i övre våningen. Rinnande vatten fanns fort fa rande inte, och uppvärmningen fungerade med kakelugnar och radiatorer. Den stora salen i övre våningen stod tom och kall, och en del av fönstren hade förspikats med bräder. Nedre våningen var helt obebodd. Niilo Koljonen sålde huset till Helsingfors stads fastighetsverk år 1996. Huset var tomt och kallt, och väntade på sin lott. År 1996 hade skadorna på grund av misskötsel hunnit sprida sig från balkonger och yttre trappor ända till de bärande konstruktionerna. Ändå konstaterades, att huset som stått öde ett antal år, var stabilt byggt och väl bevarat till sitt inre. Likaså konstaterades att husets byggnadshistoriska värde och dess betydelse för miljön var obestridligt. Planeringen av husets renovering inleddes hösten 1997 utan något beslut om husets framtida användning. Målsättningen var att renovera huset med bevarande av villans karaktär, och att återställa dess värde med beaktande av miljön. Vid planeringen av vad huset skulle användas för hade man att se till dess centrala läge och att det var det enda av de återstående villorna där man ännu kunde erbjuda en möjlighet att studera villakulturen. Dessa var skälen till att villan togs i offentligt bruk. Helsingfors stads fastighetsverk fann en lämplig hyresgäst år 1998. Villan hyrdes ut till Helsingfors stads kulturcentral. När renoveringen var klar hösten 2000 grundade Kulturcentralen i villan ett residens för utländska konstnärer, i syftet att befrämja konstnärsutbytet mellan Finland och övriga länder. Bildkonstnärer, utövande artister och musiker från olika delar av världen kan hyra ett rum i husets övre våning för den tid de arbetar i Finland. Rummen hyrs i allmänhet ut för minst en vecka, högst för cirka två månader. Mer än hundra konstnärer per år har bott i villan från början. Fyra rum i husets nedre våning har reserverats för en permanent utställning som presenterar villans historia. Där har också ordnas smärre publika evenemang och performancer. Ett populärt årligen återkommande program har varit Helsingforsdagen i juni.
Elaintarhan huvilahistoriikki
To see the actual publication please follow the link above