en med sina skogar och backar lockade också till skid- och kälkåkning på vintern samt till cykelturer 22 och promenader på sommaren. Det av kommerserådet Henrik Borgström grundade Tölö parkbolag arrenderade år 1851 av staden för 25 år Wiksberg (det nuvarande Djurgårdsområdet), Tallbacken och Alphyddan för att på Tölövikens norra strand grunda den s.k. Folkparken. Delägare i bolaget var bl.a. J.W. Snellman och Zacharias Topelius. Som förebild för parken sågs Djurgården i Stockholm, men trots namnet byggdes där aldrig någon egentlig djurpark. Också en hälsobrunn planerades på området för folkets rekreation, men arbetena med att bygga järnvägen torkade ut den källa som varit känd allt sedan 1700-talet. Folkparken blev ett mycket populärt fritidsställe. Arbetarna höll sina fester och möten på Tallbacken, och bl.a. studenterna festade i den nya restaurangen Alppaviljongen. I Kajsaniemi bygges år 1884 rentav en populär utomhusbowlingbana intill den berömda restaurangen Kajsaniemi. Folkparken innefattade områdena allt från Nationalteatern i Kajsaniemi ända till den nuvarande Alpparken, inklusive strandområdena norr och öster om Tölöviken. Henrik Borgström hade också år 1855 av trädgårdsarkitekt Knut Forsberg beställt en plan på 14 villatomter belägna på Tölövikens östra strand och Djurgårdsvikens norra strand. Avsikten var att placera villorna på tomterna så, att varje villa skulle ha en egen strandremsa och utsikt mot havet. Dessförinnan hade området planlagts till fyra stora villaområden med namnen Fågelsång, Grönudd, Ilola och Bredvik. När arrendekontraktet med Borgströms parkbolag löpte ut, inlöste staden Forsbergs plan på villaområden. Att parkområdet skulle bevaras var Borgströms villkor när han överlät Djurgårdsområdet tillbaka till staden. År 1870 fastställde staden villaparcellerna som ”bostadsvillor” och ”ekonomivillor”. Runt bostadsvillorna fick inte finnas produktionsanläggningar, medan som ekonomivillor åter definierades de villor som låg på tomter avsedda som industriområden. Industrianläggningarna spred sig bl.a. norr om Långa bron, till Broholmen och Sörnäs. Utarrenderingen av de stadsägda villatomterna i Djurgården började åren 1879-1881 från de östra, s.k. nedre villorna, som låg närmast Broholmen. Bakom de nedre villorna började Linjernas tättbebodda arbetarbostadsområde, och nedre villorna omvandlades småningom till hyreskaserner. De s.k. övre villorna för sin del låg nära järnvägen och i dem bodde akademiker, stadens tjänstemän och fria yrkesutövare. Största delen av hyresavtalen ingicks emellertid först åren 1888- 1890, när vägen genom området och Fågelsångens bro över järnvägen hade byggts. Arkitektoniska förebilder för de flesta villorna var den romantiska schweizerstilen från slutet av 1800-talet och den engelska cottage-stilen. Byggandet begränsades inte av innerstadens höga tomtarrenden och byggnadsnormer, så villorna kunde placeras fritt i naturen, man kunde söka nya boendeformer och frigöra sig från schematiska proportioner och symmetrier.
Elaintarhan huvilahistoriikki
To see the actual publication please follow the link above