Helsingfors centralstation under undantagsförhållandena pga corona i april 2020.

Coronatiden i Helsingfors dokumenteras för efterföljande generationer

I vår har vardagen på många sätt blivit exceptionell. Precis som på andra håll i världen har Helsingfors och helsingforsarna råkat i en helt ny och oupplevd situation, vars effekter vi ännu inte kan förutse. Helsingfors stadsmuseums uppgift är att bevara och utforska Helsingfors och helsingforsarna liv även under undantagsförhållanden och coronaepidemin kommer att innebära en historisk vändpunkt. Stadsmuseet tillvaratar den exceptionella stadsbild som råder just nu. Helsingforsarnas dagliga liv mitt i coronakrisen dokumenteras med hjälp av intervjuer, bilder och texter som kommer att bevaras i museets samlingar. I centrum för coronadokumentationen står Helsingfors-hjälpen och stadens cirka 40 000 anställdasdagliga arbete som förändrats i och med denna exceptionella tid.

Helsingfors stadsmuseum har dokumenterat stadsbornas liv och samtidens fenomen för framtidens helsingforsare i mer än hundra år. Museets samlingar innehåller för närvarande cirka en miljon fotografier och 450 000 föremål. Under våren kommer museet att dokumentera stadens exceptionella vardag. Detta görs genom en riktad nätenkät till stadens anställda. Utöver det används dagböcker, fotografering av coronahälsocentraler och av hur stadsorkestern förbereder sig för den första strömningen av den historiska valborgsmatinén.

Helsingfors stadsmuseum fick sin början som ett projekt vars avsikt var att dokumentera samtiden. Detta betyder att man dokumenterar det liv som är nu, fenomen och händelser för kommande generationer. Museets föregångare, Helsingfors fornminnesnämnd, startade år 1906 ett banbrytande fotograferingsprojekt.

Staden om var i förändring och dess liv skulle dokumenteras. För uppdraget anställdes Signe Brander, en begåvad och tekniskt skicklig fotografotograferingsprogrammet planerades i detalj och nämnden följde med och granskade stadens utveckling. Brander fotograferade ett tusental bilder för staden och dessa bilder är idag en känd och älskad del av museets samlingar.

Museets och Signe Branders vägar skiljdes dock åt år 1913. Dokumenterandet av staden fortsatte dock oavbrutet och till exempel den mångsidiga fotografen Eric Sundström fotograferade mycket för museet. Det gjorde även Nils Wasastjärna, som var museidirektör åren 1913-1920. Efter andra världskriget växte Helsingfors och byggnationen var livlig igen. Stadsmuseet fortsatte arbetet med att dokumentera och bevara för kommande led genom att heltäckande dokumentera byggandet i förstäderna. Även hus som skulle rivas i innerstaden strävade man till att fotografera. Ofta hann dock museets fotograf på plats först då rivningsarbetena redan påbörjats.

Dokumentationen av den egna tiden blev allt viktigare på 1970-talet

Under museidirektör Jarno Peltonens ledning inledde museet samarbete med Helsingfors universitets institution för etnologi och satte igång stadsvetenskapliga forskningar. I ambitiösa intervjuer och beskrivningar dokumenterades stadsboende i bland annat Tölö och Berghäll. På 1970-talet blev det vanligt med den materiell dokumentering av samtiden. Till exempel sommaren 1974 köpte museet till sina samlingar kläduppsättningar och sandleksaker för en imaginär barnfamilj. Genom fotografering dokumenterades också mode, trafik och demonstrationer.

Dokumenteringen av stadskulturen, Helsingfors och helsingforsarnas vardag fortsatte under 1980-och 1990-talen och samtidens fenomen och händelser blev tyngdpunkterna för dokumenteringsarbetet. Depressionsårens brödköer och loppmarknader och även internationaliseringen av staden har dokumenterats i samlingarna. Detta har förstås gjorts med hjälp intervjuer och fotografier men också till exempel genom att köpa allt en loppmarknadsförsäljare på Sandvikens torg hade till salu på sitt bord.

Under 2000-talet har stadsmuseet allt mer fokuserat på att dokumentera staden ur arbetets och ur deras perspektiv som utför arbetet. I samlingarna ingår till exempel en hel dag som dokumenterats på snabbmatsrestaurangen Subway på Annegatan och en lektion på musiklekskolan för bebisar på Malms kulturhus i norra Helsingfors. Stadsmuseet deltar aktivt i det landsomfattande dokumenterings- och samlingssamarbetet för finländska museer. I gemensamma projekt dokumenterar museer samma tema ur sitt eget perspektiv. Därmed kan man för framtida kunder och forskare bevara en större helhet. Utställningsprojekt innehåller ofta samtida dokumentation. Det nya är deltagandet av frivilliga i dokumentationen. Museets volontärgrupp Kuvaussakki fotograferar staden utgående från sådana ämnes perspektiv som man tillsammans överenskommit om. Aktuella dokumentationer görs alltid på grundval av nuvarande metoder och uppfattningar. De förmedlar information inte bara om fenomenet som dokumenteras, utan också om de värden och attityder som rådde vid själva tillfället för dokumentering.

I vår står Helsingfors-hjälpen, som är stadens och Helsingfors kyrkliga samfällighets gemensamma kampanj, i centrum för stadsmuseet coronadokumentering. Museet dokumenterar verksamheten ur mottagarnas och ur de stadsanställdas perspektiv som övergått från sina normala arbetsuppgifter till att arbeta med Helsingfors-hjälpen.

Helsingfors stadsmuseum dokumenterar det kommande valborgsfirandet även som Instagrambilder för första gången i sin historia. Museet tar genast efter valborg kontakt med en liten grupp med nyckelorden #etävappu, #vappenhemma, #vappuathome och #helsinki och hör sig för om att få bevara bilderna i sina samlingar.

Foto: Yehia Eweis / Helsingfors stadsmuseum. Helsingfors centralstation under undantagsförhållandena pga corona i april 2020.

DELA