Det gick vilt till i observatoriet både dag och natt i slutet av 1800-talet, för barnen såg till att det var livligt på dagarna och nattetid gjorde pappa Don- ner för sin del observationer alltid när vädret bara tillät. Runt observatoriet fanns det kala klippor och därför var utsikten fi n. ”Tidigare, när träden ännu inte hade vuxit, hade vi en fi n utsikt ner till hamnen från fönstren i barnens rum och det var med stort intresse som vi följde med avgående och ankom- mande båtar”, berättar den redan nu avlidna Verna Snellman. Området kring observatoriet var som en oas mellan klipporna, för på ob- servatoriets södra och norra sida hade det redan före Donners tid på 1800-ta- let ordnats ordentligt med utrymme för gårdsplanen. ”Det fanns nästan inga rabatter där, men stora träd och buskar samt lekplatser och gräsmattor för barn att leka på”, berättar Verna Snellman. ”Så blev det ju en plats, dit även våra kamrater gärna kom för de gemensamma lekarnas och senare för idrot- tens skull. Vi var ju redan sex syskon, så vi hade ju redan sällskap av varandra.” På vintern var den höga, kala backen en svårare plats att bo på. ”Under min skoltid, speciellt de första åren, växte det just nästan inga träd eller bus- kar här på Observatoriebacken och så hände det vanligen ett par gånger om vintern att vi inte kunde ta oss till skolan på morgonen. Vägen blockerades på grund av den kraftiga snöyran som blåste över backen, och de som skotta- de snö, hann inte dit först. Det var alltid väldigt speciellt för oss, när vi fi ck skriva ”naturhinder” på frånvarolappen. Från professorsbostad till institutionens förfogande I observatoriet fanns från början både professorns arbetsutrymmen och hans bostad. Professorn i astronomi hade nämligen som uppgift att göra obser- vationer under klara nätter med observatoriets olika teleskop. När det inte längre fanns något att observera, gick professorn in i sitt sovrum, lade sig och sov långt in på följande dag. Småningom blev det allt svårare att göra observationer på Observatorie- backen på 1900-talet, eftersom staden spred sig söderut och slutligen om- gav hela backen. Stadens rök och den nattliga belysningen började allt mer störa astronomernas arbete. Å andra sidan fanns det vissa professorer som utövade mer teoretisk astronomi än gjorde observationer. Professorsbostaden blev ändå kvar i observatoriet fram till slutet av 1960-talet. Då blev professor Gustaf Järnefelt pensionerad och fl yttade bort från observatoriet. Hans efterträdare, professor Paul Kustaanheimo, höll re- dan på att planera att fl ytta in i observatoriet, när studenterna ockuperade observatoriebyggnaden. De krävde att institutionen för astronomi skulle få professorsbostaden till sitt förfogande. En del av astronomerna hade då sin arbetsplats på Södra Hesperiagatan i laboratoriet för astrofysik, men när man fi ck professorsbostaden för institutionens bruk, kunde alla astronomer samlas under ett och samma tak. Ockupationen fi ck ett fredligt slut, när universitetet gick med på studen- 42
Observatoriebacken
To see the actual publication please follow the link above