Kjell Westö

”Hela härliga Helsingfors”

Det är ingen särskild stadsdel, inget speciellt kvarter som författaren Kjell Westö nämner som favoriten. Han gillar hela härliga Helsingfors.

Kjell Westös författarskap genomsyras av kärleken till Helsingfors, till hemstaden där han är född och uppvuxen. Till staden som Westö känner utan och innan, inte bara i dagens gestaltning utan i högsta grad också i historisk skepnad.

”Det finns så många berättelser omkring oss, både i våra förstäder och i de gamla kvarteren i innerstaden. Stämningar, stadsbilder och miljöer må vara olika men magin finns överallt”, säger Westö som är i gång med att starta följande bokprojekt. Det gör han alltid på samma sätt, genom att slå sig ned på Nationalbiblioteket där han hämtar kunskap och fakta ur litteraturen, arkiven och gamla nummer av bland annat Hufvudstadsbladet och Helsingin Sanomat. I tidningarna läser Westö inte bara reportage och intervjuer, också små annonser och udda notiser speglar det förgångna.
”Jag vill skriva en historisk roman som utspelar sig i Helsingfors under 1940 och 1941.Vi får se hur handlingen utvecklar sig. Nästa bok, som utkommer i augusti, utspelas mestadels i en fiktiv skärgårdsmiljö men också där är flera av karaktärerna helsingforsare”, säger Westö, som har hunnit bo på femton sexton olika ställen i staden.

”Jag är född i Södra Haga, växte upp i Munkshöjden och Munksnäs, jag gick i Muncca och Lärkan och hade vänner, umgänge och jobb i allt från Kvarnbäcken och Gårdsbacka till Månsas och Vallgård. I mitt Helsingfors är förstäderna starka och viktiga. Senare har jag bott i Tölö och men ingenstans har jag bott så länge som vid Femkanten på gränsen mellan Rödbergen och Ulrikasborg. Man kan säga att jag lärde känna förstäderna först och Ulrikasborg sist”.

I dag bor Westö på Skatudden men Femkanten och dess närmiljö intar fortfarande en särskild ställning i hans stad. Westö betraktar den visuella mångfalden från citadellet nedanför Johanneskyrkan. En promenad i kvarteren omkring kyrkan skildrar stadens väsen både i det nutida urbana landskapet och genom alla historiska skikt i miljön.

Westö pekar mot väster, på fastigheten i hörnet av Fredriksgatan och Skepparebrinken, kallad både Wuorinens hus och huset Kulmio.
”Konstnärsparet Greta Hällfors-Sipilä och Sulho Sipilä hade sin ateljé i översta våningen. Därifrån målade de Johanneskyrkan med omgivning och deras dukar har en jättefin Helsingforskänsla”, säger han och föreslår:
”Flanera längs Sjömansgatan förbi Cygnaeusskolan och finskspråkiga Normallyceum. Se Johannesplan som brukade myllra av fotbollspelare eller skridskoåkare med Johanneskyrkan tronande ovanför. Designmuseet, det vill säga gamla Broban som var den första samskolan i huvudstaden, möter på Högbergsgatan liksom brandstationen på krönet och så den arkitektoniska pärlan, det Kihlmanska huset. Ytterligare ett stenkast mot söder i korsningen till Skarpskyttegatan spelade man in av finländsk tv:s långkörare, Kotikatu”.

Och sedan Femkanten som är både trivsam och stökig stadsmiljö.
”Vid Femkanten låg några av stans bästa skivaffärer där jag kunde förlora en halv dag på att prata om och lyssna på musik”, säger Westö som fortfarande spelar gitarr i flera olika hobbyband. Något av den rustika atmosfären i kvarteren är kanske försvunnen men till stadens egenskaper hör föränderligheten.
”En stad är alltid stadd i förändring och det går ofta snabbt. Det handlar både om landskapet och om värderingar och upplevelser. Det är fascinerande att följa med utvecklingen.

Bildtext: Kjell Westö trivs med sin stad.

Text: Nina Weckström
Foto: Leif Weckström