BYRÅKRATERNA
Att
bevilja Finland autonomi ingick i Alexander I:s maktpolitik. Lokal- och länsförvaltningen
från den svenska tiden bibehölls, men storfurstendömet måste få sin
egen centralförvaltning. Tsaren bestämde om de finska ärendena som självhärskare,
men behövde en ämbetsmannakår för verkställigheten.
För ämbetsmän och militärer öppnades nya vyer när höga befattningar erbjöds i Helsingfors och S:t Petersburg. Borgerskapet i Helsingfors lärde sig snabbt utnyttja sina förbindelser med senaten. I S:t Petersburg handhades storfurstendömets angelägenheter av kommittén för finska ärenden, som grundades i november 1811. Den beredde och föredrog ärendena direkt för tsaren utan att gå via den ryska ämbetsmannakåren. Dess förste ordförande var Gustav Mauritz Armfelt.
Ett
ståndsmässigt liv för de senatorer som bodde i Helsingfors krävde
mycket pengar. Härigenom uppstod ett beroende av tsarens välvilja. Ämbetsmännen
tvingades till lydnad mot sin välgörare. Landet styrdes utan inflytande
från de lägre stånden, och de nödvändiga förändringarna vidtogs på
administrativ väg genom förordningar. När inga lantdagar hölls och
pressen var underkastad censur var det många som saknade påverkningskanaler.