Satos torn / arkitekt Lauri Silvennoinen

Satos tornhus reser sig i två grupper på fem hus ovanför muren av lamellhuslängor och utgör en symbol för Rönnbacka som är synlig vida omkring. Tornens bottenlösningar är asymmetriska och byggnaderna har olika karaktär beroende på från vilket håll de betraktas. På de terrasserade sidorna öppnar sig bostadshusen mot nordväst genom stora fönster och balkonger. Från de översta våningarna öppnar sig en utsikt mot Helsingfors centrum. Fönsteröppningarna i köken på den avskalade nordöstra sidan är minimala men imponerande eftersom de tillsammans med fönstren i trapphuset bildar ett s.k. blixtlåsmotiv. Byggnadernas ursprungliga karaktär har drabbats svårt av de fasadändringar som genomfördes på 1970-talet.

Sato-områdets tornhus är landmärken som blivit symboler för hela området och de har också ett stort arkitektoniskt värde. Syftet med detaljplanen är att återställa den ursprungliga arkitekturens skulpturala drag.

Satos lamellängor / arkitekt Lauri Silvennoinen

Fyra lamellängor bildar en mur över vilken tornhusen reser sig. Fönsterbandens horisontala linjer framhäver de överlånga byggnadernas vilsamma karaktär. Bostäderna öppnar sig mot skogen. De effektiva, rationella bostadstyperna upprepas i alla hus.

Vid byggandet av Satos lamellhus användes för första gången helelementtekniken. De långa, asketiska bandfasaderna hör till sin tids finaste.

Byggnadernas långa betongfasader har bevarats i sin ursprungliga skepnad med undantag för Skiffergränden 4, Skiffervägen 5 och Örstensgränden 2 i områdets norra del. På byggnadernas gavlar fanns ursprungligen såväl målade siporex-block som murade kalksandstegel.

De nya trapphusen vid Täljstensvägen 11 och Glimmergränden 3 byggdes åren 2001 och 2003 i samband med att hissar installerades.

Sato-områdets svartvita karaktär

Byggnaderna i Sato-området präglas av svartvit arkitektur som framhäver de inbördes förhållandena och abstraktheten i fasadernas ytfördelning. Vit färg hör till den moderna arkitekturens principer. På 1960-talet förekom inte ännu den obehandlade betongytan, utan den rappades eller slammades alltid vit. Med den svartvita färgsättningen framhävdes motsatsen mellan byggnaderna och terrängen. Den mörka sockeln ger de långa vita byggnaderna ett immateriellt intryck och de verkar nästan sväva ovanför marken.

En annan intressant detalj i Rönnbackas byggnadshistoria är användningen av fotografering för att visa arkitekternas ideal. Sciagrafia, ”skugglekar” med fotografins metoder förenades med arkitekturens avskalade karaktär. Satos torn fotograferades som om de varit stora skulpturer. Detta förutsatte att de hanterades som objekt i förhållande till omgivningen: byggnaderna placerades på socklar och omgavs av stora tomrum.

Tillbaka